OJOJ!
Efter att jag har pratat med mina underbara vänner och fått säga hur jag känner & hur jag vill göra så mår jag så mycket bättre. Jag vet inte vars jag har fått all energi ifrån, men det är nog tack vare alla underbara vänner och dom i min närhet. Under några månader och veckor har jag verkligen insett vilka som är ens riktiga vänner, dom som alltid finns där och dom som man kan ringa till när som helst, klockslag eller tid på dygnet har ingen betydelse. Det är riktiga vänner och dom betyder sjukt mycket för mig.
En annan sak som jag hade lust att ta upp är, vad skulle gällivare vara utan sina "rykten" ? Jag är så trött på att höra folk prata om allt och alla. Man vill tydligen såra alla här. Hur kan man vara så dum att tro på vad hon/han har sagt? Ska det vara så svårt att gå fram till personen som saken handlar om och fråga hur det egentligen ligger till? Du som sprider rykten lider inte, utan det är den det handlar om. Måste man alltid tro på vad alla säger? Varför ska folk bry sig som aldrig har brytt sig förr, det kallas bara för nyfikenhet. Gällivare är ett sånt ställe vars alla vet vem man är & man kan inte dölja nått utan ett rykte sprids. Därför bryr jag mig inget mer, det kommer in i ena örat och åker ut från det andra. Ibland vill man bara packa och fara bort för att slippa allt strunt här, det finns inget vettigt med att bo kvar här. Jag har bestämt att jag kommer inte bo kvar här och jag är nog inte den enda heller som tänker och känner såhär. Man behöver nog få känna sig lite anonym ibland, som att man är vem som helst. Visst kan det vara en slags trygghet att bo i ett litet samhälle. Vad gör folk om dom inte snackar? Därför orkar jag inte lyssna på allt skit, det man inte vet, det lider man inte av. Det är ganska intressant det här när man ändå tar upp ämnet. Jag tycker bara att folk är så bra på att prata och sen när man väl ser dom är dom hur goa och trevliga som helst, det är så genomskinligt alltihop och väldigt skrattretande ibland.